Jonas Kjellberg i andra roller.
Om man försöker rensa sina 23 bokhyllor så hittar man stundom böcker som man inte hade en aning om: Det forna Göteborg, tex, från 1903, av Hugo Fröding. Biografiska och kulturhistoriska studier, är underrubriken, och kapitelrubrikerna omfattar posthistoria från 1700-talet, Bachelors clubs uppkomst, 1800-talets stadseldsvådor, berättel-ser om poeter och artister, det björnbergska upploppet 1799, Göteborgs judiska historia, Linnés besök 1746 – och en text om Jonas Kjellberg och hans roll i stadens fattigförsörjning. Alla texterna hade först publicerats i GHT, Göteborgs Handels och Sjöfartstidning – den som så småningom kom att förknippas med Torgny Segerstedt.
Ett förslag till inrättning för fattigförsörjning hade klubbats igenom av Kungl. Maj:t 1799 – men problemet varifrån resurserna skulle komma kvarstod. Uttaxering, frivilliga donationer, kollekt? I försörjningens direktion satt Jonas Kjellberg, och han pläderade för en obligatorisk taxering. Han stöddes av flera av stadens förmögna män, men hant-verksgruppen var emot – barmhärtighetsdonationer skulle åligga vars och ens hjärtelag. Avgifter på inkommande skepp då? Nja, det kunde ju störa handeln. Jonas Kjellberg utsattes för ”skymfliga tillmälen” för sina åsikter, och framhöll sina åsikter om nödvändigheten av en obligatorisk beskattning. ”Rika och fattiga måste efter försynens skickelse bo här tillsammans” menade han, ”den ene är pliktig att räcka den andre en hjälpande hand”.
Genom smart sammanträdesteknik, och med hjälp av läkaren Per Dubb, kom man fram till en kompromiss om tidsbegränsad taxering – och sen rullade det på.
Och så citerar jag helt från boken: ” Den ädelsinnade Jonas Kjellberg drog sig vid femtiosex års ålder ifrån affärslivet och lefde länge som patriark i sin hembygd, i Lidköpingstrakten. Genom sitt testamente satte han sin lära, att rikedom förpliktar, i handling.”
Och det vet vi ju väl.
Intressant för dagens diskussion om det delade Göteborg är hans framsynthet redan då och insikten om nödvändigheten av solidaritet.
Hugo Fröding var militär vid Göta artilleriregemente och militärattaché i Berlin, hedersdoktor vid Högskolan och skrev 25 böcker, de flesta om Göteborg. En, från 1917, handlade helt om Jonas Kjellberg – jag är på jakt efter den.
Ulla Berglindh
Helena Eldrup
Kjellbergskas första föreståndarinna
Helena Eldrups liv gör henne till en särskilt intressant kvinna – ett händelserikt och annorlunda liv för en kvinna i mitten på 1800-talet. De brev hon skriver med driven piktur till sin samarbetspartner och förtrogne Jonas Anders Kjellberg (donatorns brorson) gör att man tycker sig komma henne nära, att man hör hennes röst. Breven skildrar också förhållanden som dels speglar tidsandan, dels är evigt mänskliga.
Den information jag har om hennes tidigare liv har jag huvudsakligen fått av Anita Klöppel som är barnbarns barnbarn till Helena Eldrups äldsta bror. I övrigt är det breven till Jonas Anders Kjellberg och Kjellbergskas jubileumsskrift från 1935 som främst utgör underlag till texten nedan.
Livet före Kjellbergska
Helena Eldrup föddes år 1800 i Karlshamn. Hennes far var sjökaptenen Gabriel Mollén som dog 1802 i gula febern ombord på fregatten Friheten vid ön St Domingo i Västindien. Hennes mor var Anna Katarina Remner från Saltkällans gård i Munkedal, Bohuslän. Hon dog 1834 i kolera i Uddevalla. Helena hade tre bröder, den äldste, John (1790 – 1863, Anita Klöppels släkting) samt Jonas och Gustaf. Den senare var styrman på Niels Eldrups fartyg Sophia och dog i Sydamerika runt 1825.
Helena gifte sig med sjökaptenen Niels Eldrup i Göteborg den 24 april 1821. Hon följde med honom på långa färder ombord på briggen Sophia. Dottern Mathilda föddes 3 april 1822 ombord på detta fartyg utanför Kap Horn och döptes i Valparaiso. Familjen bodde i Lima i Peru 1822 – 1827 där sonen Jonas föddes 1824. Under frigörelsekriget från Spanien bodde Helena och barnen i ett kloster i Lima medan Niels med sitt fartyg drev handel utefter den sydamerikanska kusten. Den 17 maj 1824 kapades hans skepp med last och manskap utanför Chiles kust av ett spanskt fartyg. Manskapet släpptes senare och så småningom även Niels. Trots ihärdiga försök att återfå Sophia – eller få ersättning för förlusten- lyckades inte detta.
I släkten har man inte känt till vad som sedan hände Niels eller varför Niels och Helenas vägar skildes. Men nu har vi funnit ett brev från Helena till Jonas Anders Kjellberg i januari 1838:
Jag vet inte om det är bekant att Eldrup är död. Han drunknade utanför New Orleans förra året. En kapten Nilsson medförde underrättelse härom. Gud har nu gjort skilsmässa och det torde vara hyckleri att jag anlade sorg då vårt förhållande varit så olyckligt. Jag är således fri och hoppas få leva och dö såsom Direktionens tjänarinna.
Helena flyttade med barnen i början av 1828 från Sydamerika till Greenwich i England där hennes äldsta bror John hade en egendom. Han hade gift sig med en engelsk skeppsklarerares dotter på villkor att han skulle sluta som sjökapten och etablera sig i England. Året därpå flyttade John med sin familj och med Helena och hennes båda barn till Sverige. Först bodde man i Uddevalla där Johns och Helenas mor bodde och senare i Lysekil. Enligt en husförhörslängd från Lysekil från 1834 fanns Helena och hennes dotter där men inte sonen. Enligt Helenas bouppteckning skall sonen Jonas ha avrest till utlandet från Göteborg 1839 och sedan inte hörts av. Helena flyttade till Göteborg tillsammans med sin dotter i januari 1835 och i oktober samma år tillträdde hon tjänsten som föreståndarinna för Kjellbergska flickskolan.
Dottern Mathilda
Mathilda nämns inte i Helena Eldrups brev till Jonas Anders Kjellberg. Men det finns andra källor. Vid sin 90-årsdag 1912 blev Mathilda intervjuad i tidningen Idun och med anledning av sin 95-årsdag 1917 dels i Svenska Folkbladet, dels i Aftonbladet. Mathilda avled i juli 1917.
För tidningarna berättar hon vad hennes mamma brukade berätta om hennes födelse och uppväxt. Under en storm vid Kap Horn föddes hon ombord på faderns fartyg Sophia. Ombord hade man bekymmer av allehanda slag, fartyget drev i stormen sydväst om Eldslandet och provianten tog slut. Man räddades av ett franskt krigsfartyg och kom så småningom till Valparaiso där flickan blev döpt till Mathilda Amphitrite – havets dotter, som en påminnelse om de säregna förhållanden under vilka hon fötts .
Hon berättar om de oroliga tiderna och om hur pappan drev kustfart och inte kunde ha med sin familj ombord. Han anförtrodde familjen till ett nunnekloster i Lima 1828 då Mathilda var sex år. Den lille sonen förkläddes till flicka, någon av mankön fick inte komma ditin hur ung han än var. Helena sydde en klänning åt honom, men abbedissan avslöjade henne. Gossen fick emellertid stanna, visserligen förklädd, med sin mor och syster då vistelsen inte bedömdes bli så långvarig. Ingen av nunnorna i övrigt fick veta förhållandena. Fadern försökte komma på besök men nekades. Då klädde han sig som målare och gav den unga frun lektioner och fick på det sättet träffa sin familj. Från denna vistelse hade Mathilda många minnen, särskilt av stillheten och den dystra stämningen. Efter tre månader (enligt andra källor längre tid) kunde man lämna klostret. Helena flyttade då med barnen till sin bror i England.
Det blev en svår tid för Mathilda. Hon skulle vänja sig av med spanskan som var det enda språk hon behärskade. Hon hade bättre nytta av engelska menade morbrodern. Mathilda sattes i en pension och fick bara träffa sin mor en gång i veckan under nästan två år. Så småningom flyttade man till Sverige och efter några år till Göteborg. Vid 15 års ålder förlovade hon sig med vice häradshövdingen Janne Bundsen som var 20 år äldre och året därpå, 1838, gifte de sig. Det blev ett 50-årigt barnlöst äktenskap. Bundsen blev sjuklig, döv och slutligen blind. Makens sjukdom bragte dem på obestånd. Då tog Mathilda saken i egna händer, började med inackorderingar av skolynglingar och fick så småningom välståndet att återvända.
Ny skola
Skolans grundare, Jonas Kjellberg, avled 1832 men det tog en tid innan hans önskan om en flickskola kunde realiseras. I mars 1835 hade styrelsen för Kjellbergska skolan beslutat att 1000 riksdaler banco skulle anslås för anställande av en lärarinna för bildande av en skola. Hon skulle ikläda sig alla kostnader både för eget vivre och för skolans hela bedrivande, anskaffande av passande lokal mm med undantag av inventarier och böcker. Om man fann en tillräckligt kvalificerad kraft skulle man skriva kontrakt på två år.
Två personer anmälde sig efter annonseringen, men båda fann lönen otillräcklig. Styrelsen ville närmare granska en av de sökande, fru Helena Eldrup, och åtog sig att anskaffa lokal, ljus och nödvändiga möbler, bord, bänkar mm och erbjöd en lön om 500 riksdaler banco för undervisning av 15-16 flickor. Detta accepterade Helena Eldrup och kontrakt skrevs enligt planen på två år. Hon beskrivs som en varm kristen och som en å både huvudets och hjärtats vägnar rikt rustad person och visade sig vara särskilt lämpad för det ansvarsfulla uppdraget. I den första revisionsberättelsen framhölls att utvecklingen av elevernas framsteg och fattningsförmåga ”bevittnar och hedrar Förestånderskans nit, urskillning och skicklighet.”
Helena Eldrups CV innehöll ju ingen erfarenhet av undervisning och någon mer omfattande utbildning hade hon själv inte fått. Hon hade inte varit bosatt i Sverige någon längre tid och kunde inte rimligen hänvisa till referenser. Ändå ansågs hon vara kvalificerad nog för att ta itu med detta uppdrag. Hon drev igång projektet och var skolan trogen i 37 år. Redan efter första examen 1836 förklarade direktionen henne ”sin synnerliga högaktning och erkänsla för den osparade möda som av henne blivit använd och som redan burit så lyckliga frukter.” Revisorerna har också bara goda ord. Man skriver t ex att Helena Eldrup gör sig förtjänt av samhällets oinskränkta förtroende.
Vid skolans start var Helena Eldrup ensam lärarinna. Hon titulerades Tante Eldrup av eleverna. Särskild vikt lade hon vid engelskan som hon behärskade flytande. Hon talade engelska med eleverna och dessa fick gärna prata med varandra under handarbetslektionerna, under förutsättning att det var på engelska. Vid skoldagens slut tog eleverna adjö av henne med orden: I am very much obliged to you, my dear aunt. Brevskrivning på engelska tränades flitigt. Timanställda manliga lärare fanns så småningom, bland annat i franska, sång och geografi.
Både skola och hem
Enligt Jubileumsboken från 1935 hade Kjellbergska flickskolan först lokaler på Spannmålsgatan 20. Redan 1841 hade man flyttat till Lilla Bommen och efter några år till Kungsportsplatsen 1. Där var tamburen så trång att flickornas hattar inte fick plats. Flera elever fick lägga sina hattar på pianot. Hösten 1863 flyttade man till Järntorgsgatan i Pustervik. Därefter blev det egna lokaler på Storgatan 3. Dessa invigdes i oktober 1870. På samtliga adresser var skolan också hem för föreståndarinnan och för de elever som var inneboende, helpensionärerna, vanligen fyra i taget. På Storgatan hade föreståndarinnan tre rum och kök.
Examen hölls först i det s k Kjellbergska huset på Östra Hamngatan men där blev för trångt. Åren mellan 1840 och 1870 hade man offentlig examen i Frimurarnas högtidssal med många åhörare. Efter 1870 behövde man inte hyra, man hade ju egna lokaler för examen på Storgatan. Vid flytten dit var Helena Eldrup fortfarande föreståndarinna och hann bo där i två år. I styrelsens protokoll sägs om hennes 37-åriga verksamhet att hon skött sin viktiga befattning på ett sådant sätt att hennes förlust i mer än ett avseende måste anses nära nog oersättlig. Therese Kamph från Stockholm efterträdde henne.
Porträttet
Helena Eldrup avled 19 februari 1872. Gravstenen på Östra begravningsplatsen bär inskriptionen ”Hennes elever och wänner reste wården”. Där är även dottern Mathilda begravd.
I Göteborgs Tidningen i november 1911 finns en artikel om porträttavtäckning på Kjellbergska flickskolan. Ett antal tidigare elever, 113 personer, hade samlat in medel till ett porträtt av Helena Eldrup. Porträttet hade utförts av en tidigare elev, Jenny Nyström Stoopendahl, och överlämnades vid en ceremoni i skolan. Närvarande var ett 50-tal av de tidigare eleverna, särskilt inbjudna personer som skolstyrelsens ordförande, de dåvarande föreståndarinnorna och Helena Eldrups då 90-åriga dotter. Man höll tal, det var sång och musik, man fick telegram och efteråt var det fest.
Breven
Jonas Anders Kjellberg, (1788 – 1877), brorson till grundaren, bosatt på godset Storeberg vid Vänern, var ledamot i styrelsen från skolans start till 1866 då han avgick med hänvisning till ålder. Han var då 78 år och hade svag syn. Fram till 1848 var han styrelsens ordförande men avgick som sådan till förmån för domprosten Johan Henrik Thomander. Donatorn Jonas Kjellberg hade gjort upp reglementet tillsammans med brorsonen Jonas Anders som också var närvarande när testamentet öppnades. Under hela sin tid i styrelsen såg han det som sin plikt att vaka över stiftarens avsikter. Han följde arbetet i skolan mycket nära och var inte alltid överens med övriga ledamöter i styrelsen. Han hade bland annat synpunkter på behovet av eget hus, på vilka elever som togs in och på hur skolarbetet ordnades.
Han visade särskilt omsorg om Helena Eldrups pension och var bekymrad över skolans ekonomi till vilken han bidrog med stora donationer. En annan av ledamöterna, herr Edward Dickson, lämnade året efter Jonas Anders Kjellbergs avgång ett gåvobrev på 5000 rkdr riksmynt, vars ränta först skulle utbetalas som pension till Helena Eldrup. Som familjens representant i styrelsen efterträddes Jonas Anders Kjellberg av sin äldste son Jonas Henrik Kjellberg. Det är med Jonas Anders Kjellberg som Helena Eldrup korresponderar. Hon har god kontakt med styrelsens övriga ledamöter på plats i Göteborg men skriver många brev till Jonas Anders Kjellberg. Av dess finns 13 bevarade i Storebergs gårdsarkiv som är deponerat på Landsarkivet i Göteborg. Dessa brev från åren 1838 – 1854 ger en intressant bild av tidsandan och skildrar personen Helena Eldrup och de förhållanden under vilka hon var verksam. De ger oss också en glimt av dåtidens skolmiljö och förhållanden. De relationsproblem som Helena Eldrup berättar om här är allmänmänskliga och finns säkert i modern tappning på många arbetsplatser även idag. Hennes handstil är driven och språket både korrekt och målande. I skolan var välskrivning och brevskrivning centrala ämnen. Helena Eldrup undervisade i detta och hennes brev är bevis på vilken nivå man eftersträvade.
Stockholmsresan
I maj 1842 stod det klart att man behövde ännu en lärarinna, någon som kunde vikariera för Helena Eldrup om hon blev sjuk. ” Med avseende på fru Eldrups tilltagande ålder (42 år) och möjlig inträffande sjukdom eller andra förhållanden insåg Direktionen nödvändigheten av att engagera en andra lärarinna som fru Eldrups biträde.” Man annonserade efter en biträdande föreståndarinna i Aftonbladet. Direktionen bedömde att det bästa vore om Helena Eldrup kunde fara till Stockholm och träffa de sökande för att kunna bedöma deras lämplighet och” inhämta närmare underrättelser om något passande fruntimmer”. Terminen fick sluta lite tidigare och Helena Eldrup for i början av juni till Stockholm med ångbåten Admiral von Platen under befäl av en gammal bekant till henne. Hon rapporterar till grosshandlaren att passagen var behaglig men att problemen sedan började.
Hon berättar bekymrat och livfullt hur hon söker ett rum och till slut hittar ett med slitna och branta trappor och ohyra som kröp omkring både natt och dag. Adressen var Munkbron och det kostade 6 riksdaler i veckan. Hon skriver att hon är gråtfärdig men tröstar sig med att köpa en adresskalender med adresser och kartor till Stockholms sevärdheter. En bekant till grosshandlaren, herr Brink, hjälper henne så småningom och finner ett privathem med, som det höves, ett bildat fruntimmer som umgänge. Det blir hos konsulinnan Deval på stora Nygatan 8 där Helena Eldrup finner sig väl tillrätta.
Skolans annons har varit införd två gånger i Aftonbladet och en gång i Stadstidningen. Totalt kom 12 svar men ingen av de sökande bedömdes som passande. Några kunde inte franska tillräckligt, andra inte musik. Konsulinnan kände emellertid en dam som skulle vara duktig i allt som åstundades, men när damen kom, vann hennes utseende inte Helena Eldrups bifall. Hon blev nästan rädd för hennes spöklika utseende. Denna mamsell Grolander hade varit guvernant i 15 år , sist hos kammarherre Nordenfeldt i Värmland. Hon ville ha 300 riksdaler om året samt allt fritt i huset. Helena Eldrup var tveksam.
I sitt brev till grosshandlaren 13 juli 1842 meddelar Helena Eldrup att hon lyckligen kommit hem till Göteborg igen efter en svår resa. Hon hade fått bo i maskinistens hytt och det var så nära hjulen att allt skakade. Hon berättar om sina förehavanden för grosshandlaren. Herr Brink hade visat sin omtanke igen och bjudit hem henne och mamsell Grolander på middag. Mamsellen hade spelat på pianot, flera kända stycken, men enligt Helena Eldrup alldeles för hårt, visserligen med stor färdighet men utan känsla. Helena Eldrup tyckte emellertid mer och mer om henne. Hennes ovanliga blekhet visade sig härröra från nattvak hos en av de båda fastrar hon bodde tillsammans med.
Helena Eldrup ville passa på att besöka andra pensioner, slöjdutställningar och annat sådant som kunde vara av nytta för Kjellbergska skolan. Men sommarlovet hade redan inträtt och det mesta var stängt. Hon bekymrade sig för vad hela resan skulle kosta Direktionen, men menade att hon använt tiden så bra hon kunnat. Av kassaböckerna kan man se att hela resan gick på 190 riksdaler banco.
Helena Eldrup skriver till grosshandlaren och rekommenderar anställning av mamsell Grolander. Hon konstaterar också att nu måste hon bara ha en piga! Det går inte att få tid för hushållet också, när man rättar skrivningar i engelska mellan kl 18-22. Direktionen går med på mamsellens löneanspråk. Man medger också Helena Eldrup 300 riksdaler om året för mamsellens inackordering, tvätt och underhåll, men först efter en längre diskussion med henne. Hon stod på sig när det gäller ersättningen och hänvisade till ökade bekymmer och omsorger. Detta säger hon tydligt till Direktionen och skriver sedan till grosshandlaren och frågar om han misstycker att hon så fritt uttrycker sig om sin medhjälperska.
Misslyckad rekrytering
Stockholmsresan ägde rum sommaren 1842 och på hösten blev mamsell Grolander anställd. I januari 1845 sammanträdde skolans Direktion och enligt Helena Eldrups önskan beslutade man säga upp mamsell Grolander. Det är Helena Eldrups fasta beslut, skriver hon till grosshandlaren,
antingen lämnar hon eller jag. Det är inte enbart de flerfaldiga uppträden som förevarit inom skolan sedan Mamsell Grolander kom hit, men ej helt och hållet, det låter knappt beskriva sig. Orsaken har varit hennes retliga, avundsamma och häftiga lynne. Sedan vi flyttade hit har hon ej stängt sig inne mindre än tre gånger med undantag av den sista gången då hon i 10 dygn innestängde sig, dock insläppte hon de elever som skulle spela och hon försummade ingen av sina timmar. Men mig tålde hon ej se, utan då nödvändigheten tvingade henne gå genom skolrummet, nästan flög hon genom det utan att hälsa och lik en ursinnig människa. Detta allt i elevernas närvaro – och som de själva utbildas till guvernanter var detta exempel så skadligt för dem och min husliga frid så störd att jag beslöt, hända vad hända ville, göra slut på ett sådant plågoliv.
Jag hoppas att Herr Kjellberg godhetsfullt gillar mitt beslut. Mamsell Grolander passar ingalunda för en pension, utan i ett privat hus, hennes hälsa är svag och hennes lynne så sensibelt att minsta sak kommer hela hennes kropp att darra.
Orsaken till det sista obehaget var ett brev från Hulda Markenbom som utgick förleden examen och är nu antagen som guvernant hos Kapten Westfeldt på Ornö. Vid sin ankomst dit längtade hon mycket och fröken Virgin, som är där i huset, skrev till mig att hon fruktade att Hulda ej kan stanna, ehuru alla tycker mycket om henne. Både jag och mamsell G voro ledsna häröver ty Hulda var utmärkt skicklig. Min glädje då jag mottog från henne ett mycket välskrivet engelskt brev kan ej beskrivas och jag läste så hastigt igenom det, att jag ej blev varse att det var en hälsning till Ma bonne på samma rad som till hennes skolkamrater. Det föll mig aldrig in att tänka därpå, utan jag sprang med glädje in till Mamsell Grolander där den kära Amanda just höll på och spelade, och sade, Ack, se här är brev från Hulda och hon är nöjd och hemlängtan försvunnen. Som de spelade lämnade jag brevet och gick in i mitt rum där jag satt och tackade Gud för det han skänkt mig denna fröjden, då dörren ivrigt upprycktes och Mamsell Grolander med brevet i handen insteg. Hon lade brevet med en sådan besynnerlig tryckning på bordet och såg så ond ut, att jag blev helt bestört, då hon gick ur rummet talade hon mycket fort om min lycka och min heder, men tillade under det hon gick ut: ”Jag fick en hälsning bland skolbarnen.” Då förstod jag att hon var ond och tänkte urskulda Hulda för sin uraktlåtenhet att ej särskilt ha hälsat Ma Bonne eller skrivit henne till med att jag vid bordet sade: Jag tror du är missnöjd med Hulda, men låt mig försäkra dig att hon har ej menat något illa därmed utan det härrör från hennes barnslighet och kanske även svårigheten att på ett utländskt språk uttrycka sin tacksamhet som hon visst känner för dig. Men sinnet var i jäsning och med förvridna anletsdrag, darrande och ävensom blek ömsom röd, utfor hon i grova smädeord mot mig, så Malin Ullman, Matilda Lidbeck och min brorsdotter hörde det. Sade jag var lika ohyfsad som mina flickor, dum, egenkär, och ville att alla människor skulle tro mig så mäktig och betydande. Jag satt helt förlägen och sade blott: ”Kära Augusta, bliv ej så häftig”, och då hon sade ”Tant är ohyfsad och dum” smålog jag och sade ”Nej, nu förgår du dig”. Mer yttrades ej utan som en vansinnig for hon från bordet, smällde i alla dörrarna, slog nyckelen från sin dörr och stängde sig inne. Då kaffetiden kom gick lilla Matilda Lidbeck och bad henne som vanligt komma in, men intet svar fick hon, och om aftonen sade hon till pigan att hon ville ha maten in. Så fortfor hon i tio dygn. Alla eleverna voro alldeles förskräckta och alla mina vänner rådde mig anmäla saken för Direktionen.
Jag har nu framställt saken som den är, måtte herr Kjellberg ej anse mig hård eller för hastigt ha bestämt mig. Jag känner inom mig den störta frid och ro att kunna blicka framåt och tänka: endast tre månader, så får jag lugn och mina älskade flickor får ej sådana dåliga exempel. Mamsell G är uppsagd räknat från 1e mars, tre månader, så att hon har tid skaffa sig annan plats. Hon har flera gånger sagt att hon ej vill stanna här i detta usla Göteborg, som hon kallar det. Men det har alltid varit i sin hetta. Direktionen kommer att på min begäran stå för hennes respenningar till Stockholm.
Grosshandlaren herr Carl Kjellberg, som så god ofta besöker skolan, har gillat och samtyckt till Mamsell Grolanders uppsägning såväl som övriga i Direktionen. Måtte nu herr Kjellberg ej misstycka det, så är jag riktigt lycklig.
– – – –
Med största vördnad och högaktning kan jag även teckna mig Herr Grosshandlarens förbundna och tacksamma tjänarinna
Helena Eldrup
Källor:
Anita Köppel
Brev till Jonas Anders Kjellberg 1838-54
Protokoll från Kjellbergska flickskolans styrelse 1835 – 1870
Stiftelsen Kjellbergska flickskolan 1835 – 1935
Göteborgs Tidningen 1911
Idun 1912
Svenska Folkbladet april 1917
Graven på Östra begravningsplatsen finns i fält 24 och har nummer 5
HJP
Enda ättlingen som staty?
Knut Kjellberg
Utanför Stadsbiblioteket i Stockholm står denna byst, utförd av Olof Ahlberg 1931, tillsammans med ytterligare två herrar. Denna föreställer Knut Erik Ossian Kjellberg, som var barnbarnsbarn till Jonas Kjellbergs bror Sven Roland. Hans farfar var den yngre sonen till Jonas Anders, han som betraktades som fosterson till vår store donator Jonas och som fick överta Storeberg vid Vänern. Knuts pappa hette Carl Ossian och eftersom hans äldste son hade samma namn fick pappan heta ”den äldre”. Denne jobbade vidare med den firma som släkten startat, dvs J A Kjellberg och söner. Carl Ossian den äldre hade bland annat titeln grosshandlare och var liksom tre av sönerna riksdagsman.
Mannen i granit på Sveavägen i Stockholm var son nummer fyra till Carl Ossian den äldre och föddes 1867 i Kristinae församling i Göteborg, tog studenten på Göteborgs realgymnasium och läste sedan medicin i Uppsala. Där var han Göteborgs Nations förste kurator och blev känd och uppskattad för sin oratoriska och humoristiska jargong. Han blev medicine doktor 1901 och 1911 blev han professor i anatomi vid Kungliga Akademien för de fria konsterna.
Att han får stå staty här hänger nog mer ihop med att han var en aktiv folkbildare och var en av landets mest uppskattade populärvetenskapliga föreläsare. Han var föreståndare för Stockholms Arbetarinstitut och ledamot av styrelsen för Folkbildningsförbundet. Som ledamot av riksdagens andra kammare var han bland annat med om att utarbeta motioner om allmän politisk och kommunal rösträtt, borttagande av hädelseparagrafen och ökad rätt för kvinnor till statlig anställning.
Enligt uppgift skall hans inlägg 8 maj 1918 i riksdagsdebatten om konfessionslös religionsundervisning i skolorna ha varit fyllt av patos. ”Mera sällan har man hört ett riksdagsanförande av så djup etisk-kulturell innebörd och med ett så omspännande kulturperspektiv.”
Hans farfars farbror skulle bara vetat!
HJP
Kjellbergska flickskolans kamratförening 